I dessa dagar när man läser nyhet efter nyhet om våra äldres allt mer hopplösa situation, glömmer vi gärna något…våra barn.
Inte bara för att våra barn går i en skola som rasar allt snabbare i internationella jämförelser. I Sverige saknar nästan 23 procent av ungdomarna mellan 15 och 24 år ett arbete. Ute i Europa ser situationen för ungdomarna ännu mörkare ut.
Senast i förrgår gick Jens Spendrup ut och krävde en högre invandring till Sverige, vi har även hört Svenskt näringsliv kräva öppna gränser, Sveriges regering propagerar för en allt större arbetskraftsinvandring och ett parti som Miljöpartiet kräver helt öppna gränser.
Förutom att ungdomarna inte får ett jobb, skapas andra problem. De får inga bostäder, de kan inte ta körkort, de får inte ta lån och deras pensionspoäng uteblir m.m. Nu får man inte i dagens Sverige ställa grupp mot grupp eller ens kritisera den nuvarande migrationspolitiken, för då är man med automatik rasist. Man kan därför ifrågasätta de ungdomar som utropar sig som ”antirasister” om de verkligen är medvetna om situationen eller om de ens bryr sig?
För samtidigt som våra barn saknar hopp och framtidstro, är det inte bara politikers strävan om en allt högre invandring som lurar i vassen. De som anländer hit ges alla möjliga förutsättningar för ett välmående liv i Sverige och inte minst gäller det ungdomarna, eller de ensamkommande om ni så vill. Vi har läst om kommuner som betalar deras körkort, vi har läst om jobbprojekt som enbart vänder sig till de nya, vi har läst hur dessa ungdomar får semesterresor till hemlandet betalda, vi har läst hur de ges nya möblerade lägenheter där vi som betalar skatt står för finansieringen och de omhuldas på ett sätt som våra gamla skulle gråta över om de gavs samma chans.
Det har som bekant gått så långt att kommuner (Söderhamn som pilotprojekt) betalar för att ungdomarna ska flytta och än så länge finns Norge som en räddningsplanka, men hur länge? Även i detta, ett av världens rikaste länder, är ungdomsarbetslösheten betydligt högre än den allmänna.
Så frågan är herrar och fruar ministrar. Behövs verkligen en kraftig invandring till Europa för att klara situationen och behövs den från länder där utbildningen är låg och analfabetismen hög?
Vad säger ni politiker till de ungdomar som tillhör den förlorade generationen och hur väljer ni ungdomar att rösta i kommande val?
Källa: Arbetet
Vi tackar en av er besökare för tipset
