INRIKES. Den som påstår det är den oftast kloke Per Gudmundson som i en ledare i SvD applåderar att de offentliga bidragen till de politiska partierna ifrågasätts och krymps. Bidragen kan utan tvekan ses som ett slags korruption där väljarnas företrädare missbrukar förtroendet för att tillskansa sig mer pengar för att kunna erövra mer makt.
Även Expressen föreslår idag i en ledare att man skrotar bidragen till partiernas särskilda kvinnoorganisationer. Jämställdheten borde partierna klara inom sina egna budgetar, anser tidningen.
Gudmundson gillade också att regeringen beslöt att kräva redovisning för kommunalt partistöd, och göra det möjligt för små kommuner att krympa ner sina fullmäktige till 21 mandat så att det kommunala styret inte ska kräva så mycket resurser, och så vidare.
Men vad som känns unket är att dessa reformer och goda idéer oftast introducerats sedan det uppdagats att Sverigedemokraterna har fått rätt till ett visst bidrag. Det kommunala partistödet och fullmäktigestorleken, till exempel, började diskuteras då det avslöjats att SD fick kommunala bidrag för sina tomma stolar runtom i landet. Möjligheten att minska fullmäktige är ett sätt att höja ribban för småpartier – läs SD.
Dagens fråga om kvinnoförbundens bidrag härrör ur Aftonbladets skriverier om SD:s kvinnoförbund.
Gudmundson får intrycket att det politiska etablissemanget försöker rigga regelverket efterhand för att stoppa uppstickaren? Och att journalistkåren agerar villigt biträde genom att granska SD:s bidrag men få andras?
Insiders och outsiders är förstås inte något nytt motsatspar, men när det gäller demokratiska spelregler finns det väl ändå ett högre ideal?
Läs Per Gudmundsons ledare HÄR.
-Pettersson tycker det är lite värre, det doftar inte bara unket, det stinker skit om vissa journalisters försök att bedriva partipolitik från etnisk svenska redaktioner där de tror att dubbelmoral betyder dubbelt så bra…
