ROMER/RUMÄNIEN. Fattigdom har ingenting med pengar att göra. Andreas Samuelssons ord skakar om, men han står benhårt fast. - Om vi ska komma någonstans med den här frågan måste vi reda ut vad som är fattigdom och vad som är rikedom. För om det inte handlar om pengar, hur kan vi då tackla det med pengar?
Plats nummer ett: tvättstugan. Du står där och ska lägga in dina byxor i maskinen när du upptäcker några irriterande enkronor i fickan.
Plats nummer två: gatan utanför. Du går förbi människor som sitter på knä och ber om att få bara några av dessa dina kronor.
De båda bilderna krockar till en bisarr verklighet och skriker ut frågan som kräver sitt svar: vad gör vi med de människor som sitter på våra gator och ber om att få de mynt som ändå bara skaver i våra fickor?
– Efter nio års arbete i Rumänien, brottandes med den här frågan, kämpandes för att ge allt jag har i mina fickor och skramla ihop och jaga efter pengar för att ge, så har jag förstått att det har hjälpt väldigt lite. Pengar hjälper väldigt lite mot fattigdom.
Han säger det gång på gång. Att fattigdom inte handlar om pengar.
Att det aldrig har gjort det och aldrig kommer att göra det.
Jag hör hans ord men kan inte sudda ut bilden av 27-åriga Margit från näthinnan. Hur hon står i sitt skjul på soptippen i Targu Mures, med flugorna surrande omkring sig.
Lamporna som hänger i taket men som aldrig lyser eftersom hon inte kan betala för elen. Hennes berättelse om att måltiden från matbespisningen nedanför kullen är det enda hon och hennes tre döttrar äter under vardagarna. Att de letar i soporna de andra två av veckans dagar.
Jag tänker på den nakna, av smuts ingrodda pojken. Som hittat en halv resväska på soptippen och som med hjälp av sina armar försöker ta sig ner i den likt en pulka, från den jordiga backe som hans skjul står på.
För dem – hur kan det inte handla om pengar?
Andreas Samuelsson, som de senaste nio åren genom organisationen Networks arbetat med fattiga romer i staden Arad i nordvästra Rumänien, riktar en fast blick mot mig och säger: – Om du skulle flytta till den här byn, då skulle du inte vara fattig. Du skulle hitta ett sätt att tjäna pengar, för du är rik som människa.
Han liknar människan vid ett glas för att utveckla vad han menar. – Likt ett glas fylls vi med olika saker genom livet. Om det enda du möter är hat, oro, osäkerhet och fördömande, då får du ett liv fyllt med problem. En människa som enbart har fått detta investerat i sig, är inte att räkna med på samma sätt som en människa rik på hopp, tro, kärlek och tillförlit.
– Romerna som grupp har blivit väldigt motarbetade, de har inte fått växa som andra människor. Därför lever de i en situation med mycket ilska och frustration, utan någon som vandrar med dem och ger dem en chans. En rom som växer pp i Rumänien i dag har väldigt svårt att se en framtid inom en utbildning och ett jobb, det är ett stort problem.
Det sämsta vi kan göra i den situationen, menar Andreas Samuelsson, är att göra tiggeriet till ”världens bästa grej”. Han ger exempel på människor i byn där han arbetar som lyckats få jobb, men som gett upp det för att bli tiggare i Sverige – för att det ger mer betalt.
– Komplexiteten i det här är svinsvår; att tiggeriet här gjorde att de faktiskt förlorade sitt jobb och sin framtid där.
Samtidigt värjer han sig mot att avråda människor från att stoppa en femma i en tiggares mugg.
– Konsekvenserna av det kan bli jättesvåra, för i dag har vi gjort dessa människor helt beroende av tiggeriet. Men vi måste ckså vara medvetna om att tiggandet förstör en människa mer än någonting annat. Så att fortsätta ge en tiggande människa pengar kommer aldrig att lösa situationen. Samtidigt är frågan så mycket mer komplex än huruvida vi ska ge pengar eller inte.
Men om man ändå skalar ner det, gör det konkret, är det ju den frågan som bränner och kräver sitt svar: ska jag ge pengar till tiggare eller inte?
– Det valet måste du göra, det kan inte jag säga. Det kommer alltid att finnas de som ger och de som inte ger. Men den intressanta debatten är vad vi faktiskt kan göra för att det inte ska se likadant ut om 500 år. För romerna var lika fattiga för 500 år sedan och för 100 år sedan, för 20 år sedan och för 10 år sedan. Det som ändrats är inte att de har blivit fattigare, det enda som har ändrats är att de har kommit hit. Och då tänker vi genast att vi ska betala oss ur det här problemet. Men det går inte att betala sig ur ett problem som det här.
Så. Vad kan vi då göra? Hur ska vi förvalta vår vilja att hjälpa, hur gör vi det rätt?
Det är för att försöka svara på just de frågorna som Andreas Samuelsson en helg i mitten av oktober är på blixtvisit i Jönköping. Hitkallad av vännen John Ahlström, pastor i Fjällstugan och engagerad i Kyrkhjälpen.
Tidigare under dagen har han suttit ned med företrädare från Kyrkhjälpen, lyssnat och gett råd. På kvällen deltar han i ett panelsamtal med Emma Sandwall, som blev rikskänd när hon och hennes man bjöd hem ett romskt par att bo hos dem och också hjälpte till att samla in pengar till dem, Christer Tornberg från Kyrkhjälpen och Victor Egebo från Erikshjälpen.
Han talar om gapet mellan världens fattiga och rika människor, om det systemfel som vi själva skapat när vi alltid gett till den mest utsatta. Vi har, säger han, på det sättet fött fram ett tankemönster där det lönar sig mest att ha minst.
– I byn där jag jobbar, där säger jag så här: Om du inte har någonting så får du ingenting. Men om du har någonting – då får du mycket.
Hur då, konkret?
– Om någon kommer till mig och säger ”jag vill ha ett växthus”, då säger jag ”nej, för du har inte ens grott din trädgård. Men börja ta hand om din trädgård, så ska du få ett växthus.” När den här personen kan sköta sitt lilla växthus, får han ett större och när det fungerar kan vi hjälpa honom att starta ett mikroföretag och sälja sina grönsaker. På så vis bygger vi en helt ny världsbild i de här områdena, där det inte lönar sig att vara sämre utan att vara bättre.
Alla vi som inte jobbar på plats med detta, hur ska vi förhålla oss till det? Vad ska vi göra?
Kan du inte själva vandra med romerna, hjälp dem genom att stödja dem som vet hur man gör det, blir slutsatsen av Andreas Samuelssons svar. För vi kommer, säger han, aldrig att lösa frågan genom att följa romerna på avstånd.
– Om vi faktiskt vill hjälpa de här människorna, om det inte bara handlar om att vi får dåligt samvete för att de är här, då måste vi hitta en gemensam riktlinje där vi stödjer de insatser som görs för att få den bra vägen mer lönsam att gå än den dåliga. Är vi inte visa i det vi gör, kan vi faktiskt göra problemet ännu större, hur väl vi än vill.
Andreas Samuelsson / Networks / Romer / tiggare
-Pettersson säger att de första kända romerna kom till Sverige år 1512, det var 30 familjer med ”greve Antonius” i spetsen. I Stockholm stads tänkeböcker antecknas att nykomlingarna inkvarteras i Sankt Laurentii gillestuga och att stadens råd dessutom skänker dem 20 mark.
”Greve Antonius” och hans sällskap blev inledningsvis väl mottagna när de anlände till Stockholm 1512. Det dröjde dock inte länge innan attityden till främlingarna hårdnade. Redan 1515 berättar böckerna att ”tattarna ingalunda fick stanna inom stadens hank och stör, och detta för deras skalkhets skull”. Ordet skalk är synonymt med skälm eller skurk.
Helt klart har zigenarna blivit illa behandlade genom tiderna men det behövs två för att dansa…
