Svar på tidigare debattartikel i SvD av ZHENGYANG WU fd invandrare i Kanada, översättare
INVANDRING. Martin Walian skriver på Brännpunkt (11/10) om hur han och hans kurskompis gjorde en jämförelse mellan Sverige och Kanada när det gäller integration, och deras slutsats är att den sämre integrationen i Sverige beror på 1) kulturell barriär, 2) Sverige bedriver assimilation medan Kanada bedriver riktig integration.
Jag själv har varit invandrare i både Kanada och Sverige, och jag har aktivt följt debatt om invandring och integration då och nu. Jag tycker att Martin Walian har missat den fundamentala skillnaden mellan länderna, och därför har han jämfört äpple med päron.
Sverige driver en så kallad ”humanitär” invandring där huvuddelen är asylrelaterad. Inget krav ställs när det gäller möjlighet till integration i det svenska samhället. Invandrare behöver ofta inte bevisa att de aldrig har begått brott i sina hemländer innan de får uppehållstillstånd, och de som har begått brott i Sverige utvisas sällan. Inte ens ID-handlingar behöver de ta med sig när de kommer hit. Den svenska arbetskraftinvandringen handlar om att ”inte diskriminera på grund av ålder, kön, utbildningsnivå” etc.
Men Kanada ställer höga krav på invandrares möjlighet till integration, och de som får invandra måste besitta behövande kompetens som saknas på den kanadensiska arbetsmarknaden. Dessutom får den som vill invandra inte ha begått brott i sina hemländer, och utvisning är obligatorisk vid brott som begås i Kanada.
Detta leder till att vanliga kanadensare, även de kanadensiska arbetsgivare, är medvetna om att invandrare är pålitliga och anställningsbara, medan svenska dito är misstänksamma mot invandrare.
Så den korrekta slutsatsen, som tyvärr ligger i linje med Sverigedemokraternas och därför har svårt få komma fram i den svenska debatten, är att när staten driver en ansvarsfull invandringspolitik så lyckas man med integrationen, annars inte.
ZHENGYANG WU
fd invandrare i Kanada, översättare
