Britta Svensson: - I min skånska by röstade 20 procent på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet. I grannbyn med flyktingförläggningen blev SD största parti. I en by längre bort fick de en tredjedel av rösterna.
Jag kom hit som utböling för 20 år sen. Få hälsade. När jag frågade busschauffören någonting stirrade han på mig utan att svara. Varje gång jag öppnade munnen klassificerade jag mig obönhörligt som en utomstående, en som inte hörde till, en som inte begrep någonting.
En stockholmare.
Trots att jag är född i Borås och pratar västgötska, var det ingen som brydde sig om sådana nyanseringar. Jag hörde inte till, alltså var jag stockholmare. En sådan som kom oinbjuden, roffade åt mig, bredde ut mig och klagade på det provinsiella utbudet i matbutiken.
Om jag inte var nöjd med att leva på fläsk, sill och ål, vad var jag då för en människa? Min 90-åriga granne begrep inte vad jag överlevde på.
Jag led av mitt utanförskap, och riktade min ilska mot mina likar. Måste man stå i dyra märkeskläder och skrika högt när allt inte är som man är van vid hemifrån? Själv ville jag höra till.
I min skånska by är den bofasta befolkningen unika människor, dem man vill komma nära. De jag lyckats lära känna lyssnar jag noga på. De äldre berättar om en livsstil som snabbt försvinner.
För mina barn var byn friheten. De kunde cykla runt, runt, och gå själva till kiosken. När de blev äldre, cykla ensamma till stranden. I byn som var sig själv nog var det ingen som tog sina barn till lekplatsen. Vi sprang dit så fort vi kommit hit, och lekte i timmar.
För några år sen hände det som kändes otänkbart, hisnande. Några flyktingfamiljer flyttade hit. Jag fick inte ihop de två enheterna. Människor från länder långt borta, och byn där en västgöte var en utböling.
Men det bara hände. Nya barn, med mörkt hår, cyklar runt, runt. De gungar högt på lekplatsen, där det är liv och rörelse igen, för första gången sen mina barn blev för stora för den.
I somras var vi på en trolleriföreställning där det skojades om tuggummiautomaterna i Icabutiken i vår by, så klassiska att trollkonstnärinnan gjort ett nummer av detta barndomsminne. Spaken på automaten vrids om och en kvinna i publiken återfår sin försvunna vigselring i plastkulan som ramlar ner.
Nu när jag handlat på Ica och kliver ut i entrén med mina kassar ser jag ett flyktingbarn framför tuggummiautomaten. Med röst som darrar av spänning vrider han runt spaken. Bredvid hukar hans mamma, iklädd huvudduk.
En plastkula med en liten present faller ut ur automaten.
Mammans och min blick möts i hastigt samförstånd. Vi ler mot varandra. I går var det jag som upptäckte byn, i dag är det hon.
När jag kollar SD:s röstsiffror i de olika byarna hör jag för mitt inre diskussionerna före valet. I byn där man lyckats stoppa en flyktingförläggning är siffrorna skyhöga. De är bara hälften där en stor förläggning verkligen ligger. Men höga vid en annan förläggning. Och jättelåga på ett ställe utan invandrare. Det pågår diskussioner och tankeprocesser som inte är entydiga. Det onda kämpar med det goda, här som på alla andra platser.
Samtidigt går livet bara vidare. Sverigedemokraterna sår sitt hat, sin rädsla och sitt förakt. Men de kan inte stoppa det som sker. Min skånska by glider sakta ut i världen.
Britta Svensson
-Pettersson konstaterar att Britta Svensson, trots att hon tydligen bott 20 år i byn, inte lyckats integrera sig, utan klagar på skåningarna och deras val, hon låter som en kravmaskin från Mellanöstern…
