Från bloggen Den obekväma sanningen kommer nedan utdrag ur hans artikel Brott, ras och IQ – Del 3
Föregående inlägg tog upp olika riskfaktorer för kriminalitet och tanken var egentligen att det här inlägget skulle vara en del av det förra. Men det blev lite väl långt, så gjorde valet att dela upp det i två olika inlägg. Idag fortsätter jag alltså med riskfaktorerna, mer specifikt med några hormoner och neurotransmittorer som har betydelse för hur vi agerar och reagerar under olika former av stress och press.
Jag har begränsat mig till testosteron, serotonin och monoaminoxidas och gör inte anspråk på att presentera en komplett bild på något sätt. Den som vill gräva vidare och komplettera får gärna göra det.
Testosteron och aggressivitet
När jag skriver om de kriminogena effekterna i föregående inlägg så råder det ingen tvivel om att risken för brottslighet är som störst hos yngre män och enligt Wilson och Herrnstein finns det dessutom en viss kroppstyp som är mest förknippad med brottslighet, den mesomorfa. Gemensamt för samtliga dessa faktorer är höga halter av testosteron. Män har mer testosteron än kvinnor, yngre män har mer än äldre och den mesomorfa kroppstypen är den mest muskulösa och testosteronrika av de olika kroppstyperna. Det är därför inte orimligt att en del av kopplingen ligger just hos testosteron.
Majoriteten av alla män begår inte brott för det, inte ens majoriteten av män med högre halter av testosteron än genomsnittet begår brott. Tvärtom kan de vara mycket framgångsrika idrottsstjärnor eller affärsmän, aktiviteter som gynnas av ett visst mått av ökad dominans och aggressivitet. Det verkar faktiskt som testosteron främst gör oss mer dominanta, inte fysiskt aggressiva, hur den dominansen sedan uttrycks skiljer sig mellan individer. Uppenbarligen finns det andra faktorer som spelar in och hjälper oss kontrollera och hantera vår aggressivitet. Mer om det snart, först tittar vi lite närmare på testosteron.
Man nämner i artikeln en studie av Beaver m.fl. som fann en tredubbel risk för att sitta i fängelse och en fyrdubbel risk för att bli arresterad för brott bland svarta män med 2R-varianten. Dessutom verkar det som 2R-varianten inte kräver samma grad av stress för att få genomslag som 3R.
Å andra sidan utgör en längre och mer aktiv variant (4R) en skyddande faktor när andra riskfaktorer som låg IQ föreligger. 4R-varianten av MAO-A är för övrigt den vanligaste förekommande varianten hos vita. Så det verkar som vita har bättre genetiska skyddsmekanismer mot antisocialt och våldsamt beteende än svarta, vilket förstås är olyckligt för svarta då de har ännu fler riskfaktorer till att börja med. Lägre IQ och högre testosteron, exempelvis.
Olyckligtvis för forskningen också, eftersom en så tydlig skillnad mellan etniciteter gör forskning på området till en het potatis med allt vad det brukar innebära i form av friserade data och sammanslagning av olika grupper för att utjämna obekväma skillnader
Läs Hela den intressanta artikeln HÄR
