Igår postade jag ett inlägg om hur det kan gå till när en av våra tolkar tolkar och blir ledsen och illamående på kuppen. Vi fick hennes berättelse om hur personer med tolkbehov är som parasiter på vårt välfärdssamhälle istället för ansvarstagande samhällsbyggare. Det parasiteras på 
vårt gemensamma skyddsnät och det utan tillstymmelse av skam.
Handläggare på våra socialkontor och försäkringskassor låter sig luras för inte kan väl en yrkeskår vara så rent ut sagt dumma eller väljer dom den lättaste och för stunden smidigaste utvägen, att låtsas inte se eller förstå?
Om man låtsas att man inte blir lurad då kan det fungera ett tag till men när sedan verkligheten knackar på och det brister i skyddsnätet för de verkligt sjuka då är det kanske inte lika roligt längre.
Politik är visioner, viljan att förändra och redskapet är prioriteringar, vad är viktigast? Är det viktigt eller ens önskvärt att rasera vår välfärd genom att göda och försörja de som för allt smör i Småland inte vill arbeta, åt var och en efter behov………. Bilden föreställer en äldre person som knatar på och som med all säkerhet är nöjd för det lilla. Om dessa i gemensam trupp hade höjt sina röster……….
Här är en till av tolkens berättelser, hon som med egna ögon ser hur vi låter oss luras, det utspelar sig i Malmö men som kunde varit varsomhelst i Sverige, läs hennes egna ord…….
fått av kommunen (oss), garage är specialbyggt ute på gården, fjärrkontroll för att kunna öppna ytterdörren, vanlig rullator, och säkert annat som jag inte vet.
