Har ni liksom jag märkt att det finns ett sug om att prata om viktiga saker, missförstå mig inte, väder och vind är också viktigt. Jag pratade i telefon tidigare idag med en man och han kände detsamma, man trevar 
lite tills man kommer in på sådant som tynger och upprör. Svensken vaknar så sakteliga, vi vågar prata med varandra.
Jag berättade för honom om min promenad tidigare i dag från Stortorget i Malmö och hem, en promenad som tar rätt så lång tid för jag råkar alltid se en massa som får mig att fundera på vårt förändrade land. Idag tror jag att jag såg en assistentbluff, jag säger tror för jag vet inte men den handikappade sprang som en gasell uppför trappan.
Där stod jag och gapade av synen för strax innan hade jag observerat en handikappad person som med full gas for över övergångsstället och vidare till guldbutiken. Ni vet sådana guldiga arabiska butiker som ploppar upp likt svampar i skogen. Hon for som skjuten ur en kanon upp från 
sin permobil, kanske hon använde sig av någon form av katapultfunktion.
Denna lady var antagligen så hiad (suktar efter) på den ädla metallen att hon både glömde de medtagna kryckorna bak på fordonet och sitt handikapp, hon skulle in och hela hennes följe följde med. Detta ögonblick lät jag inte gå förlorat och då jag vid 99 gånger av 100 har min kamera med så passade jag på, bildbevis är bra att ha.
Det är många situationer som får en att vakna, man vaknar när man ser och är med om grejer som tydligt förmedlar något som inte stämmer. Vi svenskar är i olika faser i denna process och jag erkänner naket för er att jag vaknade nyss.
Med Tillstånd av bloggen Exponerat publicerar Petterssons del 3 av Peters eminenta krönika. ”Uppvaknandet”. Tidigare HÄR.
Nu läser vi Peters ord……………
Jag hade redan tidigare börjat fundera lite över varför det var en överrepresentation av svenska gärningsmän, vilka hängdes ut med bild och namn i media. Och att invandrare istället mörkades samt inte benämndes med namn i samma utsträckning som de svenska gärningsmännen. I och med detta började jag aktivt söka och egenhändigt samla information om hur det egentligen såg ut i vårt avlånga land.
Den informationen sammanställde jag slutligen helt ovetenskapligt och resultatet blev inte muntert. Mitt material visade på ett land fyllt med problem. Problem som kunde härledas till invandringen på ett eller annat sätt. Skola, vård, omsorg, rättsväsen, sjukvård, samhällsekonomi som kördes i botten snabbt. Ett flöde som accelererade i mina ögon men ingen som vågade/ville ta upp problematiken.
Livet efter det röda pillret
Under hela 2009 började jag även se min omgivning med helt andra ögon, och då jag jobbade mycket på Hisingen i främst Biskopsgården. Fick jag se och uppleva saker som gjorde mig mörkrädd. Där fanns, elever som inte kunde skriva eller läsa svenska när de gick ur nian. Elever som inte ansåg att de behövde gå i skolan då de ändå bara satsade på en kriminell karriär. Elever som blev bortgifta, båda killar och tjejer. Antisemitismen flödade, slagsmål som i mina ögon var oväsentligheter men som för ungdomarna var heligt i form av respekt och heder.
Svenska ungdomar som blev utsatta för trakasserier både sexuella men även andra former, mobbing och regelrätt misshandel just för att de var svenskar. Jag blev hotad, misshandlad, fick mina saker stulna. Till och med min bil blev vandaliserad då jag tidigare tillrättavisat några grabbar när de stod och slog sönder en vattenautomat inomhus. Men ingen verkade bry sig mer än att ”gör du en anmälan för försäkringens skull, men räkna inte med att något mer händer”.
För min del började livet bli jobbigt, lite likt Neo i filmen Matrix när han valt ”det röda pillret” och vaknat upp till en värld som var helt annorlunda mot det han tidigare upplevt. Jag ifrågasatte mer och mer saker gällande bland annat vart våra skattepengar tar vägen och hur man skall lösa problemen i förorterna samt det stigande antalet elever som går ur nian med ofullständiga betyg.
Jag fick inga svar utan började inse att mina frågor var besvärande för dem som jag ville jobba hos. Det gjorde att mina tankar och funderingar fick ske för mig själv, instängd på kammaren, letande efter likasinnade. För jag utgick ifrån att jag kunde inte vara den enda som ville ha svar på mina frågor.
Ofta pratas det om hur lågutbildad man är om man har dessa åsikter eller är en ”bonnläpp” som bor på vischan. I mitt fall är det rätt långt ifrån den nidbilden eftersom jag har över 300 högskolepoäng och ett antal andra separata kurser i bagaget. Dessutom boende i anknytning till Sveriges andra stad med mycket kontakt av människor i de områden vilka betraktas som problematiska. Därför har jag mycket svårt att känna igen mig i den bild som målas upp av mig själv. Däremot verkar inte motståndarna begripa att man resonerar, diskuterar, samtalar och argumenterar i första hand, och försvarar sig mot våld i sista hand när det krävs.
Det är bara fruktansvärt patetiskt att samla ihop en massa antirasister för att ge sig på fredliga demonstrationer samt kasta stenar och ha sig. Det är därför fullt naturligt att svenska familjer drar sig för att närvara under sådana omständigheter eftersom de uppenbarligen inte klarar av att argumentera för sin sak.
Det pratas om stöveltramp och svartskjortor/brunskjortor från antirasisterna, så fort SD eller liknande rörelser kommer upp. Kan man sin historia så vet man också hur åsiktsfascismen såg ut i Tyskland på 20-30-talet när Adolf Hitler kom till makten. Hur hans SA-trupper slog ner hårt och snabbt på de med avvikande åsikter än den som bestämts. Hur butiker rånades urskillningslöst och förbipasserande slogs ner oavsett om de tillhörde Socialdemokrater eller andra grupper. Jo, just det. Det var inte bara judar som fick smaka på piskan. Inledningsvis var man på jakt efter ”kommunister” och andra samhällsomstörtande element vilket sedermera utökades till att gälla alla som inte höll med nazisterna.
Våra kritiker
Allteftersom kritik, klimat och attityden hårdnat mot de av oss som är kritiska mot invandringspolitiken och integrationen av dem som kommer hit. Ser man hur våra meningsmotståndare gång efter annan, bildligt talat spottar på oss. Hånar, förlöjligar, eller rent av hotar att göra både det ena och det andra, bara för att man är av en avvikande åsikt. Då börjar man inse att ”antirasisterna” eller som jag hellre benämner dem, ”antidemokrater” enbart är intresserade av en diskussion om de får diskutera oinskränkta.
Personer som säger obehagliga saker utanför ramarna ska bannlysas och censureras. Likheterna med Tyskland i mellankrigstiden är oroväckande och även hur urholkningen av demokratins spelregler mer eller mindre sats ur spel.
För min del har mina åsikter renderat i hot via mail, PM på Facebook, till och med flåssamtal på mobilen samt motinlägg i diverse forum med det enda syftet att på olika sätt förminska eller förlöjliga det som skrivits. Det har till och med gått så långt att man ville eftersöka min arbetsgivare för att vidtala denne vilken ”vidrig person” jag är och om det är lämpligt att jag arbetar med det jag gör. Detta är vardag, inte bara för mig utan för många andra kritiker.
Exempel från konversationer
Nedan följer några exempel från Facebook-grupper jag varit med i. Jag väljer att ta bort namn och maskera personerna ifråga, vilket dock inte alltid görs från våra motståndare:
- (Bild 1) – Här skall jag tydligen ”rensas bort”. I sann fascistisk anda….
- (Bild 2) – Gruppen som omnämns med epitetet ”vidrig rasistisk skitsida” har regler och ett öppet debattklimat.
- (Bild 3) – Användaren här ansåg att jag skulle förbjudas att undervisa och mina elevers föräldrar borde få veta vilken typ av människa som deltar i deras barns uppfostran. Även min arbetsgivare skulle kontaktas och få veta vilken vidrig människa jag är.
- (Bild 4) – Det förekommer även att admins i de olika grupperna använder invektiv och förminskande etiketter i sin iver att tysta ner de med avvikande åsikter.
Att en del antirasister inte klarar av att följa regler, än mindre grundläggande rättigheter såsom tryck- och yttrandefrihet. Är i sig inte speciellt förvånande vilket de visar genom att man istället försöker stänga ned eller kasta ut det man inte gillar. Personer som vurmar för mångkultur verkar vara extremliberaler som njuter av att se samhällsgemenskapen splittras och sönderfalla i isolerade fraktioner.
Rätt eller fel?!
Säg mig, varför tror våra meningsmotståndare att invandringskritiska åsikter lever sitt liv främst i alternativa medier? Är det för att man verkar vilja ha en öppen debatt med oss, där vi alla kan redovisa olika fakta för vår sak? Eller är det för att man är rädd att vi har rätt och de fel?
Om man hävdar att vi kritiker är rädda, så beror det på att vi ser en ohållbar situation. Inte inifrån en grotta utan ute i verkligheten, på gator och torg, på arbetsplatser, osv. Det är ofta erfarenheter, inte fördomar, som väcker irritationen och vreden till liv. Vi är många som gått från att vara allmänt positivt inställda till både invandrare, invandring och mångkultur, till att bli åtskilligt mera realistiska och pessimistiska för varje år som gått. De nedåtgående trenderna är uppenbara.
Det har inget att göra med någon inneboende ondska/fientlighet och inte heller någon okunskap. Utan enbart en vilja och omtanke om vår närmaste omvärld. Helhetsbilden är att samhället försvagas och dräneras i jakten på pengar att kunna fortsätta bedriva en invandringspolitik som enbart leder till elände. Idag är det inte mycket som fungerar, om du inte tillhör en privilegierad grupp.
Att ge antirasister och mångkulturförespråkare siffror och fakta, vilka pekar på problemen är meningslöst. Då de ändå kommer att rata dessa och hävda att alla som inte tycker som dem är rasister. När det i själva verket är de som är antidemokraterna och fascisterna i dagens samhälle, genom att med alla till buds stående medel förhindra folk med avvikande åsikter komma till tals. Och istället demonisera, förminska eller i många fall genom rent förtal, försöka få bort de som inte tycker som dem.
Vi kanske istället skall ha en liten symbol på kragen, så vi blir lättare att känna igen. Kanske till och med placera oss i särskilda områden för att de slippa ha oss bland alla andra. Den taktiken har ju fungerat väl genom historien, när man velat tysta oliktänkande, eller hur?
Peter
