SKOLAN. Säkert råder det på sina håll brist på resurser, såväl personella som ekonomiska. Men det stora och avgörande problemet för skolan är något helt annat, något som partier och politiker talar tyst om: Dels det bristande föräldraansvaret, dels att eleverna inte tar sitt ansvar.
Det skriver Eva Svendén, statsvetare och nationalekonom. Eva Svendén har en politisk master i statsvetenskap och en politisk kandidat i nationalekonomi.
Larmrapporterna om skolan duggar tätt. Antingen varnas det för dåliga skolresultat eller för bristande ordning, och ibland för både och. Samtidigt försöker de politiska partierna överträffa varandra med löften om mer pengar till skolan. Till exempel vill Socialdemokraterna införa en ny förskolereform som ska ge fler vuxna i skolan, de vill anställa fler specialpedagoger. Förskolegrupperna ska minskas till max 15 elever.
Även Miljöpartiet vill lösa skolans problem med fler vuxna i skolan genom att nyanställa 10 000 lärare varav 600 ska vara speciallärare. Miljöpartiet vill också nyutbilda eller vidareutbilda cirka 6 000 förskollärare.
Moderaterna vill införa ett nationellt stödprogram som ska hjälpa underpresterande skolor att höja resultaten, problemskolor som trots detta inte lyckas höja resultaten ska kunna stängas.
Utöver att skylla på varandra när det gäller vem som bär ansvaret för de sjunkande skolresultaten anser alla partier att mer pengar och fler vuxna är lösningen på skolans problem.
Säkert råder det på sina håll brist på resurser, såväl personella som ekonomiska. Men det stora och avgörande problemet är något helt annat, något som partier och politiker talar tyst om: Dels det bristande föräldraansvaret, dels att eleverna inte tar sitt ansvar.
Många föräldrar varken kan eller vill vara vuxna. De tar inte ansvar för barnen utan lämpar över det på lärare och skolledning.
Många elever förväntar sig att få allt serverat på ett fat, att de inte ska behöva anstränga sig. När något felar är det alltid någon annans fel, skolans, lärarens, skolledningens.
Ett annat problem är att synen på kunskap och bildning förändrats i Sverige. Bildningsidealet har monterats ned.
Tidigare hyllade den svenska skolan kunskap och bildning. Skolan var nyckeln för alla, oavsett bakgrund, att nå sina drömmar, men också en garant för att samhället skulle vara rustat med kompetent och konkurrenskraftig arbetskraft. Lärarna var de som skulle förmedla denna kunskap. Idag ifrågasätts lärarnas kunskap och deras undervisning av föräldrar och elever.
Självklart finns det många föräldrar och elever som i allra högsta grad tar sitt ansvar. Min kritik gäller förstås inte dem.
Idag får inte lärare vara lärare, väldigt många tror sig veta bättre. Men än värre är synen att alla är lika och därför ska alla kunna bli allt. Men så är det inte. Alla är inte lika, och alla elever är inte lika.
Det gäller att se varje elevs unika förmågor och svårigheter. Likhetstänkandet drabbar elever från studieovana hem, de som har svårigheter när det gäller inlärning och psykiska och fysiska problem.
Likhetseuforin gör också att alla elever anses kunna gå i ordinarie skolor och klasser. Men en del elever har så svåra problem att de inte kan eller ska vara i en vanlig klass. Förr hade man så kallade OBS-klasser för störande elever.
En del elever har så svåra psykiska och fysiska problem att de inte klarar att vara i så stora grupper som en vanlig klass. I en vanlig klass kan de inte heller få den hjälp de behöver för att tillgodogöra sig undervisningen.
Lönen är viktig för om de duktigaste studenterna ska välja lärarutbildningen. Men lärarnas löner kan vara näst intill hur höga som helst så länge de grova ordningsproblemen finns kvar i skolan.
Så länge bildning och kunskap inte är ledord för undervisningen, så länge lärare inte respekteras av föräldrar och elever, så länge föräldrar inte tar sitt föräldraansvar och så länge elever kan skylla på lärarna när de inte tar ansvar för sig och sina studier, kommer det att vara svårt att fylla lärarutbildningen.
Samhället måste våga ställa krav på de föräldrar och elever som inte tar sitt ansvar för utbildning och skolgång. Konsekvenserna måste bli kännbara för dem som inte tar detta ansvar.
Politiker måste ta bladet från munnen och våga ställa krav på föräldrarna.
Kunskap och bildning måste åter bli ledord för svensk skola.
-Pettersson läser ”När något felar är det alltid någon annans fel, skolans, lärarens, skolledningens” det påminner om den muslimska världen men det kanske är samma sak som skolans värld numera…sedan får nog Eva Svendén ta det lite lugnt, att ställa krav är närmast att betrakta som hets av folkgrupp…
