Igår hände det något på bloggen som sällan har hänt, jag säger inte aldrig för vi har haft stunder med samlad attack av diverse förvirrade element tidigare. Man får tycka olika men när rasistnazistfascistislamofobkortet kommer upp i parti och minut då är måttet rågat. Vi på Petterssons vill diskutera men man kan inte göra det med personer som liksom håller 
för öronen och sjunger lallallalllalllal……som HÄR
En olustkänsla kommer över mig som när man vid ett antal tillfällen i Malmö och annorstädes varit tvungen att få kravallpolis-beskydd som skydd mot Afa, vuvuzuelafolket, vänsterpartister, ”antirasister”,islamister och annat odemokratiskt folk på våra gator och torg. Det är inte värdigt vårt land med maskerade odemokrater på våra gator.
Med tillstånd av en annan alternativ nätblogg, Exponerat publicerar jag en insändares funderingar, funderingar som han inte är ensam över.
INSÄNDARE Del 1: Jag har fått höra av så många människor att jag är rasist, nazist, fascist, och då bara måste det vara sant. Jag är nog också en islamofob. En fobi är en irrationell rädsla för någonting. Nu har jag inte en irrationell rädsla för islam.
Jag ser mig om i världen i dag, – på Syrien just nu, nästan ett hundra tusen människor har dödats under de senaste två åren, där shiamuslimer slaktar sunnimuslimer och vice versa – Jag tittar på platser som Indonesien, Egypten och Kina och Filippinerna – överallt ser man problem med islam. Och 
där är det våld. De är – jag vågar säga det, för att verkligen stärka mina rasistiska meriter – en grundligt politisk och religiös ideologi.
Många människor håller nu inte med om det. De på vänsterkanten, antirasister, mångkulturförespråkare, islamister, andra anhängare till islam kommer naturligtvis att säga, att man inte kan kritisera islam därför att islam är en religion, Jag är tydligen därför inte tillåten att säga dessa saker eftersom jag med mina rasistiska åsikter skulle göra mig skyldig för anstiftan till religiöst hat och inte anse att alla människor har ett lika värde.
Så jag är inte bara rasist, jag är därmed också emot mänskliga rättigheter enligt dessa meningsmotståndare. Mänskliga rättigheter är ett koncept som tveklöst förbättrat världen, det håller nog de flesta med om.
Vi har dock inte ett fungerande samhälle idag i Sverige när det gäller att framföra framförallt avvikande åsikter. Enligt FN är vi garanterade rätten att framföra vad vi tycker. Men så fort ett parti eller organisation likt 
SD, SvP eller SDL har en laglig demonstration samlas ett antal maskerade, huvbeklädda fegisar, många med kolorerad hudfärg, och kastar sten, skriker visslar och kastar flaskor. I Sverige får helt öppet terroristiska kommunistextremister och dess anhängare begå nästan hur mycket terroristisk verksamhet som helst utan att media skriver om det.
När folk försvarar sig skriver de om hur ”nazister går till attack”. Det är så det ser ut och den verkligheten man måste utgå ifrån när man säger och skriver saker i Sverige på 2000-talet.
Jag frågar mig ibland om det verkligen är så att jag är, ja… ”ondare” eftersom jag struntar i att klicka ”jag gillar olika” och skriva under listor så att handikappade, ”6-åriga Hibo” ska få stanna i Sverige. Men snyfthistorierna står mig upp i halsen, jag kan inte ta dem på allvar längre. Det finns faktiskt lagar och förordningar att följa. De finns där av en anledning och vi kan inte välja vilka vi vill följa och vilka vi skall strunta i. Vi har inte har öppna gränser i Sverige och då måste det finnas regelverk för vilka som ska stanna och inte.
Enskilda handläggare på migrationsverket skall inte godtyckligt bestämma vilka som får stanna beroende på vilka de tycker mest synd om. Eller för att media haussat upp en folkstorm bland alla antirasister när någon skall avhysas från landet i laga ordning.
Under större delen av min uppväxt har jag alltid varit på de svagas sida, agerat diplomatiskt, försökt att se saker från den andres perspektiv och varit artig mot de vilka valt att komma till vårt fridfulla, vackra och toleranta land. Då man för det mesta hänvisade till att de inte förstår språket eller våra traditioner och att man därför behövde vara lite extra tolerant. Sakta men säkert har allt detta ändrats i samband med att jag kommit till olika insikter.
Ett brutalt uppvaknande var kravallerna i Göteborg 2001, där jag var på plats minuterna efter att hundpatruller jagat bort extremisterna från Avenyn och efterlämnat en krigszon. Rutorna i markplan på i stort sett alla fastigheter var krossade, brasor fanns med jämna mellanrum från Götaplatsen och neråt. Gatstenar var uppbrutna och 0mkringslängda. Skräp och diverse sönderslagna möbler som normalt var tillgängliga hos både restauranger men även som sittplatser på Avenyn, låg omkringslängda. Det såg ut som en krigszon och när jag senare fick höra att en av dessa extremister blivit skjuten, knöt jag min näve och sa högt ”Yes!”. Såpass starkt påverkade detta mig som i vanliga fall är starkt emot våld.
Människan har alltid varit ett flockdjur, även om gruppen genom åren blivit större. Skepsis mot andra flockar har alltid varit stor eftersom det främjat överlevnaden. Ett visst utbyte har funnits för att hålla inavel nere men det har inte varit i någon större utsträckning. Språk, kulturer, religioner har vuxit fram som olika sätt att bygga barriärer MOT andra grupper och samtidigt markera en tillhörighet inom den egna gruppen. Att vi alla i första hand är individer betyder dock inte att alla grupper och kollektiv är irrelevanta, att vi helt kan bortse från dem då vi försöker skapa oss ett så bra samhälle som möjligt.
Den mer eller mindre homogena nationen är ett exempel. Historiskt sett har den faktiskt växt fram där människor känner en naturlig samhörighet med varandra frodas tillit och välvillig acceptans för det avvikande lättare än annars. Så visst har det alltid funnits ett enat folk, även om ”folket” blivit större genom åren. Globaliseringen är en anomali…. Folkvandringar har inte skett spontant utan kan liknas vid flockar som letar nya revir när det blivit svårt att konkurrera inom sitt eget revir. Inte för att man gillar resa och se andra kulturer.
Det är visserligen sant att nationalism för en stor andel av de svenska väljarna har en entydigt negativ innebörd. Och vid de tillfällen man kommit i kontakt med nationalister, kallade man dem ”rasister, nazister och pack” eftersom det var vad man förväntades göra. Inga reflektioner eller frågor om vad de egentligen stod för eller ville utan de var helt enkelt ”nazister”. För de med sina rakade skallar, kängor och aggressivt beteende var ju ”fienden” och fick inte diskuteras med.
Usch, fy och blä, var de ledord som gällde i kontakt med dessa främlingar som ville slänga ut alla invandrare alternativt sätta dem i läger. För så sa man i både tv-soffor och när det diskuterades bland de vuxna. Ingenstans ifrågasattes det varför de ville slänga ut folk eller sätta dem i läger. Ingenstans nämndes det vad som fått dem att anse att ”Bevara Sverige Svenskt” var så bra.
Många ungdomar och även vuxna känner inte någon som helst förankring i sitt ursprung. Och det är inte konstigt alls. Om man hela tiden får höra att vår kultur, arv och traditioner och allt vad det står för inte spelar någon roll tror man till sist på det. Men sanningen är den att vi spelar roll. Vi har spelat en större roll än de flesta andra. Och det kanske är här skon klämmer. Vi har varit högpresterande inom vetenskap, kultur, medicin och teknologi under så lång tid att de andra kanske fått en släng av mindervärdeskomplex.
Det hela blir såklart en paradox med tanke på att det annars så frekvent påpekas att olika folkslag tillsammans presenterar mångfald och mångkultur. Märkligt att vår kultur och vårt folk inte får ses som något värdefullt mer än när vi är utomlands eller ser Zlatan på en fotbollsmatch? Fokus verkar istället läggas vid ”den vite mannens” misstag och sällan vid h*ns lyckade prestationer. Det är som om vi under århundradena inte haft rätt att begå misstag.
Jag vill gå så långt som att påstå att det är idag en högst medveten handling av våra politiker och medieelit, när de nedlåtande beskriver svenskhet och vårt kulturarv. Uppenbarligen anser man att om de kan slå sönder vår nationella sammanhållning så blir det enklare att inlemma andra kulturer i dess ställe. Eftersom om man inte har goda relationer med sin familj, sina kompisar, sina grannar sin By-Stad-Landskap- Nation, så försvinner tillhörighet. Då är man lätt att påverka, manipuleras, man är redan vilsen och man har ingen rot/bas att ta avstamp från eller se tillbaka och relatera till.
I många år har det funnits idéer i Sverige om att det mångkulturella samhället är oproblematiskt. Men tar man bara debatten om slöjan, ser man att det idag finns värderingsskillnader i befolkningen som inte är möjliga att överbrygga på långa vägar. Hur mycket muslimer än försöker förklara sina ståndpunkter möter de – och kommer att möta – en oförstående majoritetsbefolkning.
Detta har varken med islamofobi eller rasism att göra. Skillnaderna i uppfattning bygger i grund och botten på två olika och diametralt motsatta synsätt på vad som är ett moraliskt godtagbart levnadssätt. Att det är muslimer som ständigt råkar i hetluften, anser jag bero på att ingen annan befolkning insisterar på att deras speciella livsstil ska utgöra en offentlig ordning.
För många muslimer, i särskilt hög utsträckning islamister, betraktas islam som ett system som ska styra ”allt”. Individens tänkande ska präglas av islam, ekonomin ska underordnas islam, sociala relationer ska organiseras enligt islam, människors sexliv ska bestämmas av islam etcetera. Rättroende muslimer och islamister betraktar det som sin religiösa plikt att arbeta för att överbrygga klyftan mellan det privata och det offentliga. De är djupt missnöjda med den svenska ordningen där religion betraktas som en privat angelägenhet. Ideologiskt kan det låta förträffligt med ett samhälle präglat av etnisk, kulturell och religiös mångfald.
I praktiken är det dock förenat med stora svårigheter att få till stånd en känsla av tillit mellan medborgare som lever inom olika värderingssystem. Muslimer, särskilt extremistiskt tänkande muslimer, visar på pluralismens dilemma när de utmanar offentligheten med förhållningssätt som, vågar jag påstå, det stora flertalet infödda svenskar känner antipati för. För egen del tror jag inte att det är möjligt att förena de olika synsätten, motsatta varandra som de är. Priset den svenska nationalstaten kommer att få betala för detta är en uppdelning av samhället i etniska och religiösa enklaver utan kontakt med det dominerande samhället.
Men, invänder nu kanske någon, är inte den stora invandringen resultatet av en moralisk plikt att hjälpa världens nödlidande och förföljda? Jo, delvis. Att vi ger asyl åt människor förföljda för sina politiska övertygelser, sin tro eller sin sexuella läggning är tvivelsutan gott. Men måste vi även ta emot deras föräldrar, vuxna barn och andra släktingar som borde kunna klara sig själva? Måste vi alltid ge dem permanenta uppehållstillstånd? Kan det inte i många fall vara en bra idé att satsa på hjälp i närområdet istället för att ta hit dem? Och, framförallt, borde vi inte börja vara lite mindre naiva när folk kommer hit som asylsökande?
De som är meningsmotståndare till de av oss som har ”avvikande” åsikter hävdar att vi inte förstår hur bra det här är och hur synd det är om de stackare som är ”tvungna” att komma hit för de riskerar elände i sina hemländer. Jo, så kan det ju vara givetvis och de flyktingar som är flyktingar enligt FN:s definition skall givetvis ha chansen att komma hit. Bara för att man har rätt att söka asyl i Sverige betyder inte det att man SKALL få det.
Del 2, ”Pengar och folk” : Jag skrev avslutningsvis i tidigare del, att det mångkulturella samhället inte är så oproblematiskt som vi skall invaggas i att tro och hur våra meningsmotståndare gör allt för att den sanningen inte skall komma fram.
Ekonomiska fördelar borta
Mångkulturalisternas favoritförsvar för Sveriges extrema invandringspolitik är att det behövs många invandrare för att försörja den åldrande svenska befolkningen. Ett argument som upprepas innebär dock inte per automatik att det är sant. Från 1950-talet ända fram till 1985 bidrog invandrarna med mer till det allmänna än vad de använde.
Sedan 1990 har de nationalekonomer som räknat på NETTO-effekten av den ekonomiska påverkan invandrarna utgör på Sveriges ekonomi kommit fram till att det är en kostnad d.v.s. invandrarna tar ut mer av skattepengar än vad de tillför. Den åldrande svenska befolkningen som måste försörjas av allt färre andel i arbetsför ålder har faktiskt tills alldeles nyligt varit det absolut sista argumentet för att behålla den liberala invandringspolitiken, men inte längre.
Det framkommer i rapporten ”Invandringen och de offentliga finanserna” till regeringskansliets finansdepartement skriven 2010 av professorn i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet i Växjö Jan Ekberg (Han anses vara den mest kunnige inom området i Sverige), att under 90-talet övergick den invandrade befolkningen från att generera en nettointäkt till att generera en nettokostnad. Trots den fördelaktiga åldersfördelningen ur sysselsättningssynpunkt.
Slutsatsen är att det inte finns några starka offentligt-finansiella skäl för ihållande invandring och att invandring INTE kan ses som lösning på Sveriges demografiska problem. Däremot genererar en endast måttlig höjning av sysselsättningsgraden hos den i landet redan boende befolkningen, inklusive invandrare, en större positiv effekt på de offentliga finanserna än fortsatt invandring.
Har vi nått gränsen?
Är jag rasist om jag anser att invandring ifrån olika länder får olika ekonomisk påverkan på det svenska samhället?
Nej, givetvis inte. Det handlar inte längre om att ”inte förstå” eller ifrågasätta vad man tjänar på invandringen. Det är så enkelt att många tröttnat på att höra om det multikulturellas förträfflighet i över 30 år, där den trots sin förträfflighet ändå måste försvaras med skattemiljarder och hot om våld och utfrysning för att den inte ska totalhaverera. Borde inte en så ”förträfflig” idé bära sig själv och berika landet med annat än misär, förslumning och evigt bidragsberoende?
De flesta vilka betecknas som ”rasister” av antirasister är i egentlig mening inte rasister. Det är folk som ser att de pengar man betalar i skatt, vilka är tänkta att någonstans kunna användas av dem eller nära och kära inom sjuk-barn-äldre vård äts upp av människor som kommer hit till Sverige. Vi kan läsa om ”flyktingentreprenörer” som får 380 000 kr/dygn för tak över huvudet åt flyktingar, vilket ger en kostnad på ca.1 900 kr/dygn och per person.
Om ett land tjänar på invandring eller inte beror helt på vilken typ av invandring det är fråga om och hur situationen ser ut i mottagarlandet. Det finns trots allt en gräns för hur många individer som ska tillåtas misslyckas innan man inser att hela konceptet är undermåligt och ovärdigt för människor. Invandring av människor som under lång tid är beroende av olika slags bidrag, med bristfällig skolgång och utbildningsbakgrund, vilka står långt från arbetsmarknaden och behöver hjälp med bostäder och så vidare kan inte hävdas vara lönsamma.
Det kommer istället att tära på värdlandets resurser liksom på de vinster som invandringen av produktiva utlänningar skapar. Totalsumman av invandringen kan förvisso ändå ge ett positivt netto men ändå rymma stora kostnader. Frågan är hur mycket lägre Sveriges kostnader hade varit och hur mycket större vinsten hade varit om Sverige styrt/begränsat invandringen mot en mer urvalsbaserad modell som i Kanada, Australien och USA?
Fler och fler ser eller får möta den mångkultur som vi blivit mer eller mindre påtvingade och inser att den kanske inte är så bra som man blivit itutad. De erfarenheter man tagit del av eller gjort är lärdomar. Dessa berättar något om hur verkligheten är beskaffad. Dessa ger oss även än starkare skäl att hävda våra åsikter. Fördomar kan nog lättare uppstå hos den som närmar sig tillvaron alltför intellektuellt eller teoretiskt. En sådan fördom, som många av oss säkerligen haft eller har, är att alla är likadana och att alla som kommer hit utifrån är jättebra personer egentligen. Men det stämmer inte speciellt väl med hur verkligheten ser ut.
Jag påstår inte att olika folkslag har olika medfödda egenskaper, än mindre att de skulle ha olika grader av något slags människovärde. Överhuvudtaget bygger inte mitt resonemang på individers eller gruppers värden i någon filosofisk mening, utan helt och hållet på vad jag tror att den förda invandringspolitik/demografisk förändring som sker idag får för inverkan på samhället.
Visst, jag förstår att det handlar om människor, men det gör all politik, och all politik skall kunna diskuteras. Likt individer berörs vi alla av människoöden, till och med jag, men jag menar att en stat och en regering skall och bör agera mer rationellt än så. Jag anser även att vi ibland måste diskutera i termer av grupper, flöden, volymer osv, och att vissa grupper är mer svårintegrerade än andra.
Det finns de som tror att det inte sker en global uppvärmning. Det finns de som menar att det visst sker. Av dessa menar de flesta att det beror på människans påverkan osv osv. Detta verkar gå att diskutera utan känslorna fullständigt spårar ur. Ok, jag är inte alltför aktiv i just den debatten, men jag har svårt att tänka mig att sådana diskussioner direkt urartar i vem som hatar naturen, vem som hatar luften, vem som är ondast osv.
Varför kan det inte vara på det viset när man diskuterar invandringen och dess effekter?
Problem med kulturen?!
När samhället av idag blivit mer mångkulturellt, ökar därmed behoven av att kunna göra sig förstådd med personer från skiftande kulturer. Det finns hundratals olika definitioner på kultur och alla är säkert lika korrekta beroende på vilket perspektiv man antar. När vi konfronteras med andra kulturyttringar än våra egna blir vi därför också mer medvetna om vår egen kultur.
Vi är exempelvis aldrig så svenska som när vi är utomlands. Etnisk och kulturell mångfald är därför inte något som bara betecknar de andra. Man menar att samhörighetskänslan minskar ju större gruppens mångfald är. Det är helt enkelt lättare att vara med andra människor som liknar en själv. Det innebär att vi har vissa gemensamma kulturella & politiska grundprinciper gemensamt med andra västerländska nationer. Över detta ligger sedan en fernissa av svenska språkliga & kulturella egenheter.
Svenskhet kan därför ha stora likheter med t.ex. den kanadensiska varianten av det moderna samhället. Således bör en välutbildad, yrkeskunnig kanadensare som kommer till Sverige för att arbeta, inte ha några större kulturella problem med att fungera ihop med svenskar. Han tillhör en kultur som vi begriper oss på samt talar ett språk som de flesta av oss begriper oss på. Han har med största sannolikhet även någorlunda samma syn på arbete, samhälle, yttrandefrihet & kvinnors rättigheter som vi har.
I möten mellan medlemmar i individualistiska och kollektiva kulturer kan konflikter ofta uppstå, då deras tankesätt om livet och sina fria val så avsevärt skiljer sig åt. Därför är det än viktigare att de som kommunicerar med varandra menar samma sak med orden. Vissa forskare menar att globaliseringen gör att världen går mot en ökad homogenitet mellan kulturer, länder och människor, något som bland annat uttrycker sig i att modetrender, livsmönster och musiksmak blir allt mer likriktade.
För att få till en lättare integrering eller assimilation är just språket den bit som man borde lägga mer kraft på att mer eller mindre tvinga de som kommer att lära sig. Annars är risken betydligt större att ett parallellt samhälle med sin kultur och sina lagar uppstår. Där man har helt andra regler än det omkringliggande samhället.
Det är som sagt skillnad på invandrare och invandrare. Vissa är bra och lika oss, andra är dåliga och mycket olika oss på alla tänkbara sätt och vis.
Peter
