Erik Hörstadius
Såväl EU-valet som raden av väljarundersökningar ger bilden av en vänstervind som drar över svensk politik. De rödgrönas opinionsövertag är fortsatt massivt. Det länge marginaliserade FI tog en Europaplats. Motståndet mot vinster i välfärden går djupt ända in i det borgerliga lägret. Och var och varannan popartist strösslar sina framträdanden med antirasistiska statements. För vänsterledaren Stefan Löfven är detta – en aning paradoxalt – inte entydigt goda nyheter. Risken är att tyngdpunkten i det rödgröna alternativet hamnar alltför långt vänsterut och skrämmer bort mittenväljarna.
Ta miljöpartiet, som på sin segerrusiga stämma fastslog att vi ska jobba mindre och bli mer generösa mot nästan allt och alla, utom vita män i bil. Hur ska den Magdalena Andersson som häromåret anklagade Anders Borg för ekonomiskt lättsinne kunna budgetförhandla med sådana kamrater?
Gustav Fridolins antitillväxtpolitik och Gudrun Schymans genusanalyser är ur det perspektivet alliansens bästa valarbetare.Ett annat frågetecken måste sättas för ordet ”vänster”.
Är det till exempel självklart vänster att oroa sig över vinstdrivna nedskärningar i äldrevården och en skola som producerar obildade lättingar?Redan liberalismens fader Adam Smith – 1700-talsfilosofen som talade om marknadens osynliga hand – påpekade att kapitalister gärna konspirerar mot marknaden.
De vill helst ha oligopol och monopol och skinna kunderna. En kritik mot hur välfärdssektorns aktiebolagisering och avmonopolisering har gått till kan därför mycket väl ske med borgerliga, marknadsliberala förtecken. Och vem kan sätta ett trovärdigt likhetstecken mellan kunskapsskola och vänster?
De unga väljargruppernas eventuella vänsterkantring är ett svårvärderat fenomen. Dels rör de sig så snabbt och trendkänsligt, dels är de attityder de uttrycker både vaga och allmänt omfattade. De säger att de är antirasister och mot Sverigedemokraterna.
Men det är alldeles uppenbart Fredrik Reinfeldt också. För många handlar det säkerligen mer om ett privat identitetsbygge än ett djupare engagemang med tillhörande samhällsanalys. Det känns helt enkelt bra att ha ”hjärtat till vänster”. Men rör inte min Iphone!
Även på andra områden tycks vänstervinden vara ett flankfenomen, utan närmare beröring med det politiska mittfältet. Regeringens arbetslinje inklusive jobbskatteavdrag är inte ifrågasatt i grunden. Tvärtom ställer många krav på uppgradering från deltid till heltid.
Det en gång kontroversiella Rut-avdraget sitter säkert. I försvarsfrågan har rysskräcken snarast ökat. Och återinförande av arvs-, gåvo, förmögenhets- och fastighetsskatt verkar inte ligga i korten.
Begreppen vänster och höger döljer kanske mer än de visar? I invandringspolitiken är moderaterna (höger) och socialdemokraterna (vänster) de partier vars väljare står närmast Sverigedemokraterna (av vissa betraktade som extremhöger, av andra som välfärdsvänster). Och det är inte givet att en metallare i Borlänge har mindre politisk samsyn med småföretagaren i samma innebandylag, än med en lattedrickande queeraktivist på Södermalm.
Är vänstervinden alltså bara en tillfällig krusning på ytan? Eller snarare en påminnelse om några hörnstenar i en svensk överideologi, utmejslad under ett sekel, omfattad av en bred majoritet?
Man kan inte bara roffa åt sig (riktat mot välfärdsklipparna). Man ställer upp när folk har det svårt (riktat mot SD). Man håller ihop (riktat mot okänsliga utförsäkringar).
Alliansens makttillträde 2006 handlade i samma anda också mer om denna överideologi än om högervindar: Man ska göra rätt för sig (riktat mot förslappad arbetslinje). Man ska inte dalta med barnen (riktat mot en förslappad skola).
I september röstar vi mer om förvaltarskapet av överideologin, inte så mycket höger eller vänster. Stefan Löfven förstår detta. Om övriga vänstern inte förstår det, kan de blåsas bort från regeringschansen av den egna medvinden.
… men P1 kan Löfven lita på
Inom åtminstone en sfär i samhället blåser stadig vänstervind: mainstream-media. Häromveckan presenterades årets sommarpratare. Jag fann cirka åtta vänsterprofilerade värdar men bara en med högerprofil: finansmannen Björn Wahlroos
Av: Erik Hörstadius
