ARBETSMARKNAD. Precis som att kinarestauranger anställer kineser, måste svenska företag få anställa svenska. Att vilja vara med den man trivs bäst med behöver ju inte alls bottna i några diskriminerande baktankar, skriver Elias Saouk på SVT Debatt idag.
Inte diskriminering att bara vilja anställa svenskar
Precis som att kinarestauranger anställer kineser, måste svenska företag få anställa svenska. Att vilja vara med den man trivs bäst med behöver ju inte alls bottna i några diskriminerande baktankar.
Dag ut och dag in får vi läsa att svenska arbetsgivare marginaliserar eller ”rasifierar” arbetssökanden med utländska efternamn. Men när utländska arbetsgivare, gjort långt värre saker, anställt släkt och vänner, heter det att man ”selekterat”. Är inte det lite patetiskt?
Hur många procent av dagens småföretag ägda av invandrare har anställda från olika delar av världen?
Eller hur många procent av dagens kinarestauranger har icke-kineser som anställda? När har du blivit serverad fyra smårätter av en chilenare, grek, afrikan eller rentav svensk sist?
Hur många procent av dagens pizzerior, restauranger, kemtvätt, har anställda av annan etnisk tillhörighet än ägarens egen? Trots att de flesta väl känner till bristen på mångfald i dessa branscher, är det aldrig någon som ens ställer frågan; Hur kommer det sig att det ser ut så här?
I de flesta fall prioriteras landsmannen, som råkar ha samma språkliga, etniska, kulturella och nationella utgångspunkt som ägaren själv, högre än andra.
Men vore det inte rimligt om fallet var detsamma även när svenska arbetsgivare har att välja mellan landsmannen Johan och andra?
Att påstå att människor från andra kulturer marginaliseras av skälet att just svenska folket skulle vara konservativt är alltså helt befängt. Samma etnokulturella mekanismer, som finns hos den svenska befolkningen, återfinns även hos den utländska.
Det är hög tid att tala klarspråk och inse att vi alla värderar varandra utifrån den mänskliga naturen; Den som vi har mest samhörighet med värderas ofta framför alla andra. Vi gör det såväl hemma som på arbetsplatsen.
Det är en naturlig mänsklig reaktion som har varit gällande ända sedan ”Babels Torn” och cementeras i talesättet ”lika barn leker bäst”.
Att vilja vara med den man trivs bäst med behöver ju inte alls bottna i några diskriminerande baktankar. Men det är i dag allmänt acceptabelt att utländska arbetsgivare fritt sållar och favoriserar, men helt omoraliskt om de svenska skulle göra samma sak.
Varför förmår svenskt näringsliv samarbeta med länder i till exempel Mellanöstern, men knappast med några arbetssökanden därifrån, här hemma i Sverige? Det beror nog på att Sverige måste exportera och de andra måste importera. Det är en signal på att när beroendetillstånd föreligger, tenderar kulturella aspekter och annat, att sjunka i betydelse.
Lika barn leker bäst. Men för att även olika barn ska leka tillsammans, bör det alltså råda ett tillstånd av beroende. Annars lär alltid kulturella aspekter sätta prägel, och då har landsmannen ett försprång, såväl på kinarestaurangen som på Stens verkstad. För det är naturligt.
Elias Saouk, finansiell rådgivare
